Det är vad vänner är till för

En av anledningarna till att jag är så matintresserad är att jag har så matintresserade vänner. Varje dag på jobbet pratar A.S. och jag om vad vi ska äta, vad vi har ätit, vad vi skulle vilja äta. På vägen hem från jobbet ringer U och berättar vad hon ska laga för mat. Senare sms:as jag och AÖ om vad vi har ätit och hur gott eller mindre gott det var.

Undrar hur livet är om man inte är så intresserad av mat? Jag har svårt att ens föreställa mig det. Men en kollega är faktiskt en av dem, De Andra. Hon verkar totalt ointresserad, nästan som om hon tycker att det är onödigt med mat.

Det kanske skulle vara en lättnad. Jag kanske skulle få tid över till att skapa fred på jorden eller åtminstone hålla snyggt hemma och träna lite oftare. Fast hu så tråkigt.

Anders gjorde, apropå ingenting, en god variant av squash med parmesan igår. Han skar squashen i tunna, tunna skivor, nästan som om de vore hyvlade. Sedan strödde han över rikligt med Västerbotten (fast parmesan hade förstås också funkat). Och så in i ugnen till osten smält och fått färg. De blev som små, saftiga chips. Oemotståndliga.

Dagens rätt:

Saffransgryta. En njutning en kylig vinterkväll. Fräs lite saffran, hackad lök och vitlök i god olja. Häll på buljong, lägg i några potatisar i bitar och låt koka. Lägg i bitar av morot efter en sådär fem minuter. Rör ner ett par dl kikärtor. När potatisen nästan är klar kan du också röra i några sockerärtor, skurna i bitar. Servera med matvete eller quinoa (eller blanda 50/50, blir perfekt). Smask.